Såhär såg den gamla ut! Ny bild kommer sen med den nya altanen. Inglasad såklart!!

En Ullared-resa 6 h tur och retur. Även om det var superroligt att åka så tog det på krafterna att sitta och köra i sträck. Visserligen hade vi ju hyrt en stuga men ändå. Jag har redan börjat planera inför nästa resa :)

I lördags var Johan och hjälpte sin bror att flytta, de har köpt hus på skälby, rakt över gatan från där vi bor! Åh så glada vi är! Nu är alla samlade på ett bra avstånd!! Efteråt var Johan ut med sina vänner och jag och Sanna passade på att gå på bio! Lo fick bli uppassad av mormor och morfar!! 

Igår var vi på kalas och under kvällen så fick vi besök. Kortspel och massa bus med barnen och de gick inte förän vid 00-tiden. Ikväll har vi Johan och Jessica tid vilket betyder att Lo sover och vi ska bädda ner oss i sängen och bara titta på några avsnitt av breaking bad. Kanske ta en glass och bryta min regel och förlorat några extra points.. Känns som om vi inte setts sen i onsdags kväll!  Så nu banne mig ska vi ha lite kvalitetid!

Går man lite längre bak i bloggen så hittar man bilder från förra sommaren, då Lo var ett år. Det kändes som det inte var alls så längesedan men man ser på korten hur liten och pluttig hon var. Knappt något hår, kläder som nu är urvuxna sen lång tid tillbaka.. Det känns som att man inte uppskattar tiden tillräckligt. Missförstå mig inte nu men det är så svårt att förklara. Hmm. Ja men som nu tex . Nu ser jag Lo som en stor tjej, i nuet. Men om ett år när jag tittar tillbaka så kommer jag att säga samma sak som jag sa tidigare i inlägget "åh så liten hon var" för att jag jämför henne med så är och ser ut då. Äh, krångligt men jag ska verkligen försöka njuta varje minut med henne. Rätt som det är så har det gått tio år och småbarnsåren är förbi och jag antar att man kommer sakna ihjäl sig lite då också! 

Jag tror stenhårt på vår nya altan och ser mysiga och sena sommarkvällar framför mig. Lite vin, bra musik och vänner och familj på besök. Spelkvällar och lugna kvällar! Åh vad jg längtar! 

Jag har alltid varit anti Ullared och trott att det bara är massa skit som säljs. Men när jag väl kom dit så gick jag och Johan loss med shoppingen. Visst, mycket var skit, men mycket mer var bra. Tex så åkte vi dit innan jul och det var ju perfekt att köpa julklappar till barnen. Samma märken som finns i leksaksbutikerna hemma och på nätet fast hundralappar billigare. Inredning till hemmet fanns det mycket av också, liksom massor av annat som kanske inte är nödvändigt men som man vill ha ändå! Helt perfekt!

 

 

Denna gång så har vi gjort det till en tjejresa, johan och lo får vara hemma och passa huset. Perfekt med lite egen far och dotter tid ihop. Hursomhelst så åker vi på torsdag och kommer hem igen på fredag kvällen om inget annat dyker upp. Boende är fixat, nu är det bara fixa lite ny musik på spotify så man klarar sig både dit och hem. Takboxen ska på, såklart!! Tveksamt om en Volvo verkligen räcker för fyra tjejers shopping ;)

 

Varför Ullared då? Jo, vi har ju alltid sett till att åka till London, varje höst och vår för lite shopping. Vi var där senast i oktober och det var ju vi talade om för mamma att sanna var gravid. Och Eftersom att det inte är så långt kvar nu tills det är dags så kändes det bättre att hålla sig kvar inom Sveriges gränser. Får se om det kanske blir någon ny tradition, London på hösten och Ullared på våren, eller tvärtom. det lär ju visa sig =)

 

Är såå taggad och det bara kliar i fingrarna, det så bli såå roligt!!

 

 

 

Idag har vi haft n riktig mysdag med lilla familjen. Hade stängning idag så fick jobba till fem som vanligt på torsdagar. Det gjorde inte så mycket, det var ju så härligt väder. Johan kom kl. 16 och hämtade Lo och åkte hem för att invänta mig. När jag körde in på gården var dom på väg ut för att gunga, så de fick dem göra medan jag gjorde en liten uppfräschning.

 

Våra planer inför kvällen blev inställda så då passade jag på att ta med Johan och Lo till Kalle på spången (ett café här i Västerås) för middag. Lo var på sitt absoluta bästa humör och skötte sig till max. Hon har blivit så rolig nu när hon kan svara för sig själv och föra en snart riktig dialog. Jag och Johan åt en varsin grillad baguette medan lo fick pasta och köttbullar.

 

 

Efteråt så tog vi en liten instickare hos Johans föräldrar. det är så roligt att se hur Lo trivs där och tar för sig. Hon satt hos farfar mestadels av tiden och hade mysigt. Lo somnade nästan på en gång när vi kom hem, så snart ska jag och Johan titta vidare på vår serie som vi följt ett tag nu, Breaking bad. Vi är inne på sista säsongen nu och inte alls många avsnitt kvar. Buu, vad ska vi då titta på varje kväll innan vi somnar? Har ni nåt tips på bra serier? Vi följer redan Sons of anarchy och game of trones.

Sitter här hemma tillsammans med lo nedbäddad i soffan med filt och myser framför Emil. Det är första gången hon tittar och intresset är väl sådär. Inget slår Pippi, såklart. 

Hon har ett Pippi nattlinne som hon verkligen älskar. Så fort hon ser det så slänger hon av sig kläderna och på med linnet. Imorse hade vi världens konflikt då hon absolut inte ville ta av sig nattlinnet. Det skulle vara på, punkt slut. Kasta sig på golvet, skrev, rev sig själv i ansiktet av förtvivlan. Jisses! Men på fem minuter var det över och honnörs stans gladaste unge igen. 

Igår bjöds det på våfflor, både på förskolan och hemma. Oj vad lo åt, 1 1/2 våffla på förskolan till mellis.. Och hemma.. Ja när vi väl gjort iordning smeten och allt kom vi på att vi inte hade något våffeljärn. Vilken miss. Vi fick åka och köpa ett och när vi väl kom hem så hade lo tröttnar och det var dags för henne att sova. Men nu har vi iaf ett till nästa år :)

- 26 december hade jag en överraskningsdag för Johan. Det var spa och vi hade en hel relax avd tillsammans i tre timmar. Därefter hade vi massage i 60 min i samma rum. Helt underbart. Efteråt så hade jag bokat bord på en resturang där jag även ringt dit en av Johans bästa vänner och hans tjej utan Johans vetskap. Allt blev en hit.  Mycket prat och vin avslutades med att jag och Johan gick på bio. Denna dag var helt sagolik och även denna dag som vi förlovade oss. Det var ingen av oss som gick ner på knä eller så utan detta hade vi pratat om länge fast inte just detta datumet. Det bestämde vi eftersom att det verkligen var en riktig johanochjessica dag. Bättre än så kunde det inte blivit. Jag älskar dig Johan! 

- vi köpte en ny bil, en nästan likadan som vi hade men med annan färg. Vi trivdes så bra med den förra som blev förstörd så vi ville ha en likadan. Vår nya pärla!

- Sanna och Tobias var på ultraljud och förväntas få en liten flicka i slutet av juni :) jag ska bli moster, tjoho!

- Johan blev morbror och lo fick en kusin i mitten av februari. En liten Wilma blev det. Underbart söt är hon. 

- slutet av februari åkte vi med jobbet till Sthlm för att shoppa och gå på musikalen flashdance. Jag fick även tid till att träffa min underbara vän lina, även om det bara var en timme så betyder det massor!! 

- helgen efter åkte jag och Johan till sthlm för att shoppa, vara, äta god mat uppleva Sthlm tillsammans. Bodde på ett mysigt hotell i närheten av där jag en gång i tiden bodde. Behövde göra om de negativa minnen till nya positiva! Underbart!

En fin jul hade vi tillsammans med våra nära och kära. En halv vecka innan julafton så åkte jag på magsjukan. Två dagar efter jul åkte Lo på magsjuka. Tre dagar senare så var John inklusive 10 av vår vänner magsjuka, troligtvis lo som smittat. Helt galet. Nyårsaftonen blev därför lugn och stillsam. Tittade på lite fyverkerier vid tolvslaget innan vi åkte hem, jisses det måste vara år sedan sist det hände. Rätt skönt faktiskt ! 

I slutet av februari visade nästa graviditetstest positivt. Humöret på topp, veckorna gick, och alla tummar och tår var hårt knutna för att det skulle gå hela vägen denna gång. Pratade med min bm och jag önskade att få göra ett tidigt ultraljud pga min oro. Fick ett nej, att det inte fanns någon anledning. Hon menade på att det bästa är att lyssna på kroppens signaler. Illamåendet, trötthet, kisseri och allt sånt där. Avtar det tvärt, från en dag till nästa bör man oroa sig. Och ifall jag gjorde ett ultraljud i vecka 7 och tro att allt är frid och fröjd så kan jag lika gärna få missfall igen och att jag blir ännu mer besviken. 

Ni kan ju tänka er hur mycket man går och känner efter. "Åh är jag tillräckligt trött nu" eller "har jag ömma bröst eller inbillar jag mig bara". Kort och sagt; jag blev överstressad och nojig. En dag när bilen var på verkstan och Johan hämtade mig och lo från jobbet så pratade vi i bilen, såhär lät det ungefär;

Jag: Johan jag känner på mig att något är galet, igen. Varje gång jag går på toa så är jag övertygad om att det ska vara blod i trosorna.

Johan: nä nu får du ge dig, sådär kan du inte gå runt och tänka.

Jag: nej jag vet men det känns som om jag förbereder mig för besvikelsen liksom. Mardrömmar som säger samma sak..

Johan: sluta nu, det här kommer gå bra. 

Jag: ja, ja jag ska sluta det är bara trams.. 

Morgonen efter så kommer blodet jag väntat på. Det var där, i trosorna som jag förutspått. Missfall igen. Som jag kände på mig och sa till Johan dagen innan. Så jäkla typiskt. Mamma fick köra lo till förskolan medan jag låg i sängen som ett kolli. Bara stirra ut genom fönstret. Tårarna brydde jag mig inte om. Jag inbillade mig att om jag låg helt helt stilla så kanske det inte skulle komma något mer. Ibland kan man få en liten blödning utan att det är missfall. Men så var det såklart inte, men jag låg still i flera timmar ifall.. Ringde kvinnokliniken och de beklagade och gav mig en tid 1 vecka senare. 1 vecka senare???  I en vecka fick vi gå ovetandes med hundra frågor, miljoner tankar och en stor klump i magen. När det var daga att åka dit så fick vi komma till specialstnödravården. Ni som varit där vet att det är där man gör sitt rutin ultraljud för första gången, man får se sin lilla bebis där inne. I samma väntrum satt vi med förväntansfulla blivande föräldrar. Bara att vi skulle få bekräftat med hjälp av ultraljud att vi fått missfall. Vilken vi redan visste. Men någonstans, även om det bara var en liten liten liten gnutta, så hoppades jag att jag haft tvillingar och att bara ena stöts ut och den andra var vid liv. Men via ultraljudet såg man ingenting. Inget som var eller hade varit. Under en vecka hade kroppen skött allt själv så inget fanns kvar. Jag frågade om de kunde se om jag ens varit gravid och att testet kanske visat fel och att blödningen bara var min sena mens. Det hade ju varit så mycket bättre. En sak som jag hakat upp mig på var något som min barnmorska sa efter första missfallet; "att få ett missfall är jättevanligt, en stor procent får ett missfall under sitt liv. Men två är inte lika vanligt. Efter tre börjar man göra en utredning". Så detta var min andra gången, inget bra tecken alltså. 

 

Ständiga tankar som

- kommer lo få ett efterlängtat syskon?

- kommer vi få uppleva denna underbara härliga känsla igen? Om inte så kommer jag gå under känns det som. 

Jag och min syskon har sån bra kontakt och vi pratar minst en gång om dagen och jag önskar verkligen att lo också ska få uppleva det. Någon att busa med, bråka med, älska, leka med. Ja allt sånt...

Nu, för tillfället så har vi släppt tanken med att bli gravid. Det kommer när det kommer. Vi vill inte bli besatta eller att det är de enda som vi tänker på. Vi vill ta vara på varandra och den familj vi är nu. Men någon dag, någon gång.. Jag hoppas jag hoppas verkligen... 

Hursomhelst. Nu kommer jag varna känsliga läsare. 

I lördags var jag med mitt jobb på en rolig aktivitetsdag. Jag kände att jag behövde göra något och lite annat att tänka på. Vi hade jätteroligt. Men. Det satte igång processen. Mitt i allt så kom det en lättare blödning. Hmm, ja det går nog snart över, inget mer med det. Jag kom hem. Lo somnade, Johan åkte iväg på 25årsfest och jag somnade i soffan. Jg vaknade med sånt magknip som gjorde så ont. Skrev både till mamma och Sanna men mamma hade somnat och Sanna var på julbord. Jag ville inte skriva till Johan för jag ville att han skulle få vara iväg med sina vänner och få lite annat att tänka på. När klockan började närma sig 00:30 så skickade jag tillslut ett sms till Johan. Sanna hämtade honom och jag somnade med världens bästa vid min sida. 

På söndagen så var allt som vanligt. Vi blev bjudna på lunch hos Sanna och Tobias. På kvällen kom Henke och Jenny förbi med lite mat och tittade lite på tv. Mitt under solsidan fick jag sådär ont igen men jag häll mig verkligen och tänkte att det går över. När de hade gått så blev allt ännu värre. Riktiga krämpor. Precis som förvärkar som kom med 3-5 minuters mellanrum. Jag trodde verkligen att du jäklar ska jag föda barn. Men det skulle jag ju inte. Ringde till 1177 som sa att jag skulle åka in till akuten. Fick ringa och väcka mamma och pappa som fick komma och hämta en sovandes Lo. Vi åkte in och jag fick komma in på en gång. Vi fick ett eget rum och blev undersökta. Det konstaterades att "allt" var på väg ut men det hade inte lossnat än. Ingen operation utan de ville lösa det på medicinskt sätt. Vilket jag igentligen inte ville men eftersom såna operationer inte görs under natten så var det de enda alternativet. Fick tabletter hit och dit, morfin som smärtlindring som inte hjälpte så mycket. Fick komma upp på en avdelning, eget rum och en extra säng till Johan. Världens bästa personal som hjälpte mig med ALLT. Stackars Johan kunde bara se på. 

Fick en till smärtlindring som hjälpte mycket mycket mer. När man är där så får man som storta blöjor typ och allt bara blödde igenom. Jag fick byta 4 stycken på 10 minuter. Det kom ut som knytnävar och jag tänkte hela tiden att nu kommer det men nej. Bara massa blod. En till undersökning gjordes och nu försökte han ta ut alla rester men allt kom inte med. Han ville fortfarande inte boka in en operation utan tyckte att vi skulle köra några timmar till. Då brast allt för mig. Smärtan var värst och att allt blev tvärtemot vad jag önskat. Jag hade ju bestämt mig för operation och hade en tid idag, tisdag igentligen. Och så blev det inte så. Och jag förstår verkligen ALLA som rekommenderade mig kirurgisk hjälp än medicinskt. Det kom en ny läkare på morgonen och gjorde en undersökning och sa att vi kör på operation nu. Äntligen. Jag blev såå lättad. Det som var värst var att jag fick vänta 13 timmar på en tid. Men eftersom jag kom in akut så blev det ju prioriteringar och kag var väl inte på topp.. Men tillslut så. Det tog 15 minuter och allt kändes så jäkla bra efteråt. Smärtan var borta. Inga blödningar. Jag fick äta och dricka igen. Vilket jag inte inte fått göra på över ett dygn. Så det första jag sa när jag vaknat på uppvaket var " hallå hallå, ni kan väl vara så snälla att skicka upp mig på avd igen, jag vill inte missa fikastunden".. Sköterskan skrattade och ringde ner personal direkt. När jag kom upp på avd stod Johan och väntade. Allt som allt hade tagit 45 min. Vi var tvugna att vara kvar två timmar efteråt och kl 23:30 var vi hemma. Vi fick välja om vi ville sova kvar men vi ville bara hem. Lo sov hos mamma och pappa ocj de lämnade på förskolan imorgon. Dessvärre ringde de ocj sa att lo inte var så pigg så Johan fick åka och hämta hem henne. Gos för oss! Vi får se hur det blir imorgon för los del. Ingen feber och pigg som sjutton. Själv är jag hemma imorgon med och börjar äntligen jobba på torsdag! 

Nu har vi skjutit på.julpyntet här hemma i flera dagar men imorgon, då jädrans!! :)

Jag är så otroligt tacksam för allt fina stöd som jag och johan får av er. Både av familj och vänner. Ni ska veta att när ett litet sms trillar in så värmer det som sjutton. Bara att veta att ni finns där och orkar ta er en sekund att bara skriva en liten rad. Massa kärlek till er.

 

Det börjar kännas bättre nu, det värsta har liksom kommit och gått. Nu ser vi framåt och vår lilla tjej är den som driver oss till det. Just nu ska vi se till att göra en så bra jul som möjligt för henne. Imorgon är Lo ledig från förskolan och vi tänkte börja fixa lite smått här hemma. Upp med adventsljusstakar osv, och göra julmysigt här. Men jag är försiktig med min nacke, jag har fortfarande ont. Har pratat med ortopedmottagningen idag och väntar på att få en tid för röntgen. De ville ju inte göra en i måndags när jag kom in eftersom jag var/är gravid. Men nu när det inte spelar någon roll så vill jag ha det dokumenterat. Så de skulle ringa mig imorgon på fm.

 

Idag har vi även varit och tittat på bilen som står på verkstan. Nu ser man mer när det är ljust ute, Ramen på bilen är helt sned, och passagerarsätet bak är intryckt på ena sidan. Bakluckan går inte att öppna och dörren på höger sida går inte att stänga helt. I början av nästa vecka så kommer de kolla och gå igenom bilen och om den ska lagas eller om det blir en ny. Och idag var vi och tittade på hyrbil som vi kan ha under tiden. Johan har redan bestämt sig för mig spelar det ingen roll. Mitt enda krav är att det ska vara kombi, automat och en säker bil. Och att det ska finnas en bilbarnstol såklart. Vår måste vi kasta, bilbarnstolar får/SKA man inte använda igen om de varit med om en krock även om det inte finns synliga skador. Så i veckan ska vi åka och plocka ut en ny. Mycket att tänka på mitt i allt det här.

 

En annan sak just nu som snurrar är hur vi ska genomgå aborten av embryot.. Igår när vi var hos läkaren fick vi två alternativ. Medicinsk dvs man fåt tablett som gör att livmodern drar ihop sig och stöter ut det. Man får mensliknande smärtor och blödningarna kan hålla i sig i flera veckor. Vissa säger att det är skonsammast mot kroppen.

Det andra alternativet är kirurgiskt ingrepp, alltså man blir sövd i ca 5-10 minuter, de går in med ett instrument och suger/skrapar bort det som finns kvar. Efteråt återställer sig kroppen fortare och kommer snabbare tillbaka till det vanliga. Nackdelen är (som jag hört) att de kan råka skrapa för mycket att det har svårare att fästa nästa gång man vill bli gravid. Sen har jag även hört att det är om man gjort det flera gånger..

Jag har hört om båda sätten att det kan bli lite kvar som gör att man får göra om ingreppet ytterligare en gång. Även att det kan göra att det blir svårare att behålla barnet vid nästa graviditet. Så det är mycket som väger för och mot.. jag har tid på tisdag för skrapning och har tills dess på mig ifall jag vill ändra mig. så vi får se helt enkelt.

 

Ikväll har vi haft besök av min mamma och pappa. Jag och johan gjorde en egen julskinka idag, som vi bjöd på tillsammans med julknäcke, julmust, pepparkakor och lussebulle. julstämmning på hög nivå. Johan är nu på match, Lo sover och jag får lite egentid att tänka, smälta, älta.. om igen. och laddar för en ny dag imorgon som kommer känns ännu bättre.

Det är så himla galet. Jag är i min bubbla, i en annan värld. Det här händer liksom inte, men ändå så gör det de. Varje gång jag går utanför den där bubblan är det som att det aldig har hänt, jag är fortfarande gravid. Vilket jag iofs är eftersom jag fortfarande har "det! inne i mig. Och just nu vill jag bara att det ska bort. Bort bort. Så att det här aldrig har hänt, för jag fungerar lite så. Jag förtränger och förtränger tills det inte finns mer.

 

och även om det är tidigt i graviditeten så har man så mycket känslor i kroppen. Ledsen såklart. Arg, på "det" som finns kvar.. besviken på att det inte blev som det skulle. och rädd. rädd att det ska bli såhär nästa gång också. Kommer man känns glädje nästa gång man är gravid eller ska man gå och oroa sig att man bara "kanske" är gravid fast allt tyder på det?

 

Idag efter vi hade varit hos läkaren så hämtade vi lo på förskolan. Vi visste först inte om vi skulle orka men vi ville bara träffa henne. så vi åkte dit, johan fick väcka henne.. jag ville inte gå in, tårarna rann och jag måste säga att jag har världens bästa kollegor.. och lo bästa fröknar.. en kram gjorde så mycket.. men jag och johan hade besämt oss att lo inte skulle få se när vi var ledsna utan de fick vi spara tills hon somnat på kvällen. Och när johan kom med henne i famnen och hon tittade på mig med ett leende så gick det inte att vara ledsen. Vår lilla solstråle som har gjort mig och johan till världens lyckligaste genom att bara finnas. hon har hållt mitt humör uppe sedan dess. älskade vän..

 

mycket svammel, många tankar och just nu är det som ett garn-nystan i huvudet. nu börjar man älta det igen. och igen. sen igen fast på ett annat vis. i en annan tankebana.. phu.... låt det gå över nu.

Igår när jag skulle åka hem från jobbet så valde jag att åka E18 som jag aldrig annars brukar göra då det är så mycket trafik men just då, ville jag bara hem till Johan! Precis när jag kommit på E18 så blir det stopp framför mig, väldigt hastigt. Jag hinner stanna, ligger typ på bromsen men tjejen bakom hinner inte och åker in i en väldans fart i min bil och det bara smackar till. Världens Dunst. Allt stod bara still i huvudet Men jag fattade att jag var tvungen att köra åt sidan. Strax därpå kommer det en bil bakom mig som stannar. Ut kommer en arg tjej i 20-årsåldern som frågar vad jag gjort med hennes bil. Ehh? Hennes front är helt smashad medan min ser hel okej ut.. Kikar in till Lo och hon sitter alldeles tyst och tittar.. Hon sitter inte fastklämd eller så och ser okej ut. Tjejen kommer och frågar hur vi ska lösa detta, ja vi får väl ringa polisen svarar jag.. Då tar hon telefonen och går iväg. Ringer du dom frågar jag, nej min bror säger hon..

Bredvid lo ringer jag 112 och förklarar läget och när hon frågar om jag hade någon passagerare så brister allt och chocken kommer... Polis, ambulans, räddningstjänst och såklart Johan. Lo får ett godkänt och hon verkar okej. Två nallebjörnar fick hon och jag fick följa med in på en kontroll eftersom jag hade ont i nacken.. Bilen är helt paj, det bakre passagerarsätet är helt intryckt, bakluckan går inte att öppna, alltså bilen är helt sned. Johan och lo åker efter mig till akuten. väl framme hämtar mamma och pappa lo. Lång väntan och tillslut konstaterades det att jag var bra men med spänningar och wiplash som kommer att gå över av dig självt. Men allt finns dokumenterat ifall.. Vi tjatar till oss en gynundersökning iallafall.. Alla säger till oss att det är nog ingen fara.. Äh tänker jag, vi struntar i det här och åker hem.. Precis då kommer en läkare och vi får följa med. När jag kommer in sitter två medelålders män, en kan knappt svenska.. Dom börjar med en undersökning och det tar lång tid.. Ingen säger nåt. Alldeles tyst. Säger nåt på läkarspråk till varandra. Dom byter och den andra provar.. Efter ca 10 långa minuter så säger dom "med storsannolikhet så finns det inga hjärtslag".. "MEN vi ska gå upp till kvinnomottagningen där de har bättre apparat".. Ni kommer bli transporterade dit snart.. En lång korridor, en mörk avdelning som var stängd för dagen förrutom i ett rum som var tänt för oss. Jag visste redan. Det var kört. Bara att koppla på mitt försvar.. "Jag visste det, kände det på mig" eller "det var väl meningen".. Jag ville bara därifrån, de frågade om jag ville se på skärmen, nej svarade både jag och Johan. När vi kom ut brast det för oss. Benen blev som spagetti. Vi åkte hem, lo fick sova kvar hos mamma och pappa. Vi satt i ett kolsvart hus, inte en enda lampa lös. Mitt ansikte var så skört av alla salta tårar som runnit. Typ som det frätt sönder.. Min bror kom förbi med Alvedon. Vi tog två var och somnade på några minuter. 

Imorse när jag vaknade så var allt som vanligt. När jag vände mig om vaknade Johan och allt föll på plats, det var ingen dröm. Tårarna började igen.. De ringde från mottagningen och bokade in en tid hos kuratorn och en hos läkaren. Det var så skönt att få prata med någon professionell, som kunde hjälpa oss med sätt vi kunde tänka på. Hos läkaren gick vi igenom vad som hände igår och vilken metod vi vill använda oss av. Gör fostret/embryot är fortfarande kvar. Vi kom överens om skrapning och vi fick en tid på tisdag i köping. Så nu blir jag sjukskriver i en vecka.. Och jag är så otroligt glad och tacksam över allt stöd från familj och vänner!! Och kollegor.. 

Missfallet kom inte med krocken utan den har avstannat i vecka 8+5.. Och allt är kvar så jag är fortfarande gravid och har varit det mentalt i 13 veckor. Så himla sjukt. Nu när jag tänker tillbaka så avtog mitt illamående. Behöver inte längre gå upp och kissa på nätterna.. Men man tror ju att det ska vara så, att set ska gå över som det står i alla böcker. Och jag som var så glad att vi gått över vecka tolv så risken minskar för missfall. Och så är det såhär. Jaja. Som jag säger; det var väl en mening med det här också.... 

Jag vet att jag aktivt det förut men det finns verkligen ingenting som skönt känslan att få komma hem från jobbet. Inte för att jag inte vill jobba utan mer för att jag ska få träffa min älskade familj. På vägen hem i bilen, då har jag det där Pirret i magen, samma pirr som när man var sådär nykär och skulle ses. Den känslan finns fortfarande kvar hos mig. Glädjen som uppstår när man låser upp dörren och möts av Johans blick och leende och tittar man ner en meter så kommer världens gladaste tjej med en bamsekram. 

Men tänk vad en liten människa kan ge en energi. När jag kom hem, fick ett leende och en kram av Lo så blev jag som fulltankad igen. Allt det ledsna bara försvann.. Älskade unge, vad skulle vi göra utan dig?!!

Och jag saknar Lo varje sekund nu som hon inte är hemma. Min (vår) lilla tjej som bara växer och blir större och utvecklas mer och mer för varje dag. Så himla häftigt att få se allt som händer. I mina ögon är hon fortfarande en liten bebis, vilket jag vet att hon inte är, och hon förstår mer och mer. Som igår tex så packade vi väskan hon skulle ha med sig till mormor och vi stod inne i köket och jag bad henne hämta sin snuttis som låg på vår säng som är en bit bort. Hon släpper sin leksak som hon håller i och knatar iväg och är borta en liten stund och kommer tillbaka med alla sina tre snuttisar och lägger ner dessa i väskan. Pluttskrutt! 

Tänkte cykla iväg och hämta hem henne snart och passa på att köpa lite go-frukost!! Får vi se om Johan behagar att gå upp då, för lite senare i em ska vi iväg på inflyttningsfika! 

Imorse började jag sju, min öppningsdag, vilket innebar att jag var uppe mitt i natten kändes det som (05:30) för att leta kläder till lo. Självklart kunde jag inte bestämma mig så två uppsättningar fick följa med sen fick mina kollegor rösta hehe. Och jag blev nöjd! Nu väntar jag på spänning att korten ska komma nästa vecka :)  

Jag har ju som sagt fördelen att smygkika lite på Lo eftersom att jag jobbar på samma förskola som hon går på. Vi fotar ju alltid utomhus för att få finare bilder och idag stod jag och kikade lite på barnen när det var dags att gå upp för att fotas.. Dålig bild men den är taget genom fönstret och på långt håll :) Lo sitter längst till vänster i barnvagnen...