Åh herregud vad jag stavat och skrivit som en kratta. Förlossningsberättelsen blev så lång och den skrevs så sent på kvällen att jag inte orkat kontrolläsa innan publicering. Jag får nästan ta och ställa mig i skamvrån och skämmas men jag tror ni kan läsa den ändå och förstå vad jag menar. Ibland slinker det in ord och bokstäver som inte alls ska vara med men jag får skylla på att jag har blivit en trött småbarnsmorsa. Som är förbaskat trött. Tydligen! =)

 

Skärpning Jessica!

 

 

 

Eftersom att bloggen är som en dagbok för mig där jag skriver, lägger upp bilder och antecknar rätt så mycket gällande Lo så tänkte även jag som alla andra försöka mig på att skriva en förlossningberättelse. Har märkt att det är rätt så roligt att kunna gå tillbaka och läsa gamla inlägg. Och att man skriver medan man fortfarande kommer ihåg, för även om man kommer ihåg i stort, så är det alltid några detaljer och händelser som bleknar bort med tiden. Jag kan säga redan nu att jag glömt vissa saker och eftersom jag hade ett rent helvete med värkar, mediciner och allt så var jag borta i min egna lilla värld och tappade tidsbegreppet totalt. För ca 2 veckor sedan var jag på min efterkontroll där jag fick journal ifrån förlossningen. Vi gick igenom allt och det var rätt skönt att kunna gå tillbaka, få hjälp att förstå, och att bearbeta allt som hände.

 

I min berättelse så använder jag ordet "sköterskan" till alla som var på förlossningen. Jag hade inte koll på vem som var sköterska, barnmorska läkare osv. Så det blir lättast att bara skriva just sköterskan.  Bilderna kan vara lite läskiga att se på om man inte är van så ni vet och inte dom finaste..! Men såhär börjar det iallafall.

 

13 dagar över tiden och jag höll på bli galen. Fick med mig Johan på bio, man vet aldrig om det var sista gången som vi skulle kunna gå på bio på ett bra tag? När vi satt där så satt jag verkligen och kände efter, kanske en liten värk där? nehepp. Men där då? Nej inte då heller. Vi gick hem och visst var jag lite besviken. Man har ju sett på filmer att vattnet brukar gå när man minst vill att det ska gå.

Den natten så vaknade jag vid fyra med djävulsk magont. Kändes precis som den värsta menstvärken någonsin och jag trodde jag skulle dö. Ändå så lät jag bli att väcka johan, jag tog ett bad, laddades ner en app som tog tid mellan värkarna, tog fram min vetekudde. Vattnet hade ju inte gått ännu så jag ringde inte heller till förlossningen. tillslut somnade jag någon timme men vid tio så var jag tvungen att säga något till johan. Jag hade planerat redan innan att inte säga något till någon utan att familjerna skulle bli överraskade helt plötsligt med ett litet mms där vi var samlade alla tre. Hursomhelst, efter tjat från johan så ringde jag till förlossningen och dom sa att jag skulle vänta med att komma fast det var 3-4 minuter mellan värkarna. Det gick ytterligare några timmar, jag ringde igen men fick besked att jag skulle försöka hålla ut lite till men om det höll i sig så var det bara att komma upp. 3 timmar senare så åkte vi. Alla salar var fulla och självklart, självklart så var det som att värkarna försvann. På skärmen syndes nästan ingenting och efter all smärta så var jag bara öppen en halv centimeter.  Blev hemskickade med värktablett och sömntablett och fick en tid dagen efter för igångsättning. Vilken besvikelse. Helst hade man ju velat att det kom igång av sig självt men.. telefonerna hade börjat ringa eftersom varken jag eller johan svarat i telefonerna under hela dagen. Vi ringde upp och berättade som det var och det var en otroligt lättnad. Fick massa goda råd från jenny och det kändes skönt att få stöd från alla där hemma. Vi köpte med oss spicy och åkte hem till johans föräldrar och där tog jag mina tabletter som jag fick med mig. Vips så var jag i min egna lilla värld och allt kändes plötsligt jätteroligt.. Den natten sov jag väldigt bra och i flera timmar.

 

 

 

 

Så var dagen kommen, dagen för igångsättning.. Vi visste ju att idag kommer vår lilla bebis ut. VI var spända när vi satte oss i bilen mot förlossningen.. när vi kom dit så blev jag undersökt och dom tog hål på hinnorna. Det var i stort sett inget vatten kvar så det var inte mycket att göra åt. Alla salar var fulla så vi blev bedda att åka iväg för att äta lunch och komma tillbaka efter 1-2 timmar. Vi åkte hem till mamma för att komma på andra tankar. Väl tillbaka så fick vi ett eget rum, rum nr 8. Precis utanför operationssalen och undersökningssalen. Vi väntade och väntade och jag fick ett drop som skulle sätta igång värkarna.. och allt kom tillbaka.. smärtan. den obeskrivliga smärtan. Fick rådet att gå fram och tillbaka i gången. jag såg och hörde par som kom in på förlossningen och som rullade ut därifrån vidare till BB. Varje gång jag hörde ett bebisgråt som blev jag ledsen och tänkte "När blir det vår tur". Vi hann träffa samma sköterskor under flera skift och höra " Men är ni fortfarande kvar här och inget har hänt.." Ju längre tiden gick desto mer dos fick jag av droppet och självklart blev värkarna mer intensiva. undersöktes och hade inte öppnats något mer. Ännu ondare och tårarna rann hela tiden.. Fick rådet att ta en varm dusch. det var det absoluta sämta tillvalet någonsin men jag gav det ett försök. Har aldrig känt migså utlämnad som då. Johan satt bredvid mig på toalettstolen medan jag satt i duschen. Helt naken och äcklig. Helt utmattad. helt rödgråten.. han fick hjälpa mig med allt. några timmar senare utan någon förbättring så stängde vi av droppet och jag fick tabletter och morfinspruta som skulle ta bort smärtan och ge mig en chans att få sova. Johan fick en egen säng bredvid mig och han låg och höll om mig tills jag somnade..

 

 

 

En ny dag kom och jag blev väckt av sköterskorna som ville sätta igång droppet igen. Redan då hade jag glömt bort hur ont det gjorde så allting började om från början. några timmar senare var jag tillbaka där jag slutade dagen innan. Smärtan från helvete bröt ut och hade jag haft ont innan så var det ingenting mot det jag hade nu. Och ändå bara öppen mellan 1-2 cm. jag bönade och bad att dom skulle ta bort droppet men icke. När det var skiftbyte så fick jag sköterskan som tagit emot oss på söndagen som vi trivdes riktigt bra med. Äntligen fick jag lustgas och vilka förväntningar jag hade.. och vilket fiasko det blev. det hjälpte ingenting så dom provade att höja gasen vilket ledde till att jag tuppade av. Det kändes som om jag dog där. Jag förlorade kontrollen över min kropp, tappade masken på golvet, kände handen falla ner och alla röster försvann längre och längre bort.

Lite slag på kinden så var jag tillbaka igen och sköterskan frågade om jag ville ta epiduralen vilket jag absolut ville. allt som kunde eliminera smärtan var välkommet. Problemet var bara att jag bara var öppen 3 cm och för att få smärtlindringen så hade dom en gräns på 5 cm. Så efter diskussion med läkare så fick jag äntligen sprutan. Narkosläkare kom och det var precis under dom mest intensiva värkarna där det knappt var en minut imellan så ni kan förstå hur otroligt svårt det var att ligga helt blixtstilla. Johan och två sköterskor höll i mig medan läkaren skötte sitt jobb. Sprutan/bedövningen var INGENTING mot värkarna. när det var klart så tog det inte mer än en halvtimme så kände jag inget alls. Värkarna var kvar men jag kände ingenting. Hade jag kommit till himlen? Johan och jag satt och spelade kort och varje gång siffran för värkarna höjdes på moitorn satt jag och garvade för det var ju helt otroligt. Varför fick jag inte det här tidigare?

Mamma och Pappa kom förbi med matlådor och lite snask, johan fick gå ut eftersom det var max två personer i taget som fick vara där. Åh vad jag sökte sympati och kände mig som en liten flicka igen. Jag blev lugn av att ha dom där. Jag hade fått ett litet uppmuntrande brev från sanna och ett fotografi áv henne som var insatt i en ram som jag kunde sätta upp i rummet. Gullunge! Mitt när mamma och pappa var där så var det skiftbyte igen och klockan var närmare 21 nu. Sköterskan berättade att dom funderade på att det skulle bli ett snitt eftersom att det gått nästan 48 timmar sen dom tog hål på hinnorna. Och efter 48 timmar bör man sätta in antibiotika så att det inte ska hända barnet något. ett alternativ var att stänga ner allt än en gång och göra om samma procedur en gång till nästa dag.  Mamma och pappa åkte och johan kom tillbaka. Jag fick kämpa två timmar till och under dessa så släppte epiduralen helt och hållet. Jag trckte och tryckte på den jädrans knappen för att få högre dos. Inget hjälpte.

 

Två timmar senare fick jag antibiotikan. Johan fick kläder för förberedning av snittet som lika gärna kunde hända snart som några timmar längre fram. Medan jag tog kort på johan så kände jag hur min astma kom smygandes. Jag som inte haft astma på väldigt länge och självklart hade jag ingen medicin med. jag ringde på klockan och frågade om sjukhuset hade någon med det hade dom inte? låter lite konstigt men det hade dom inte så dom fick ringa ner till barnakuten och låna därifrån. Läkare kom och konstaterade att jag fått en allergisk reaktion. Min röst lät som en sönderrökt kärring, jag fick svårare att andas. Sprutor i benet, akutknappen trycktes in och plötsligt var hela rummet fullt av folk. Mitt bland alla stog johan och såg livrädd ut. Fick sprutor som skulle motverka antibiotikan, adrenalin sköts in och hela jag låg och skakade. Kände hur allt blod försvann i huvudet och det kändes som mitt hjärta skulle sprängas. Sköterskan som höll i min hand berättade hur hela min bröstkorg hoppade och plötsligt åkte mitt huvud ner mot golvet och fötterna upp i taket. Det gjorde man för att få blodet att komma tillbaka till huvudet.. Där förlorade jag kontrollen helt. Jag minns inget förrutom att dom sa att jag var tvungen att snittas på direkten, inte för bebisens skull utan för min. Dom berättade hur det skulle gå till men jag hörde inget annat än att jag skulle sövas. När dom rullade in mig i operationssalen så hade jag blivit bättre och dom frågade om jag orkade och kunde hålla mig vaken och få bedövning istället för att sövas. Samma procedur som när dom satte in epiduralen gjordes. var tvungen att sitta blixtstilla men det var inte lätt, jag satt bara och ryckte med hela kroppen efter all adrenalin och mediciner jag fått. Sen kände jag ingenting från brösten och ner. Johan satt bredvid mig och höll mig i handen och vi såg ingenting. Dom hade satt upp ett stort skynke för. När jag låg där så skojade jag om att jag kände mig som vargen i rödluvan, när jägaren kommer och skär upp magen med sin kniv för att rädda rödluvan och mormorn. Känseln var borta men jag kände hur dom bökade i magen på mig men det gjorde varken ont eller var obehagligt.

 

 

Tillslut såg vi en blek liten unge med svart hår och hörde hennes skrik. Johan fick följa med personalen till rummet intill för undersökning. När han kom tillbaka hade han ett litet knyte i sin famn och tårarna rann från kinden. Var det på riktigt? var det äntligen våran tur? han satte sig ner bredvid mig och jag låg fortfarande och skakade med all medicin och var nog i chock. Jag synade henne och hon gjorde någon konstig min och min första tanka var att "hjälp, hon har ingen haka".. Självklart hade hon det men från vinkeln jag såg henne ifrån så såg det så konstigt ut, samtidigt som hon var den finaste bebisen jag sett. Jag fick hålla henne i några minuter medan jag blev ihopsydd och innan jag skildes från min nya lilla familj. Eftersom jag blev snittad så var jag tvungen att åka på uppvak i två timmar så johan fick klara sig själv med vår lilla bebis under den tiden. Han fick stränga order om att inte skicka bilder, sms, skriva på facebook att hon kommit. Inte föräns jag var tillbaka.

Jag ville inte missa alla reaktioner. Alla hälsningar. Alla sms. Alla samtal. Jag ville också vara en del av det.

 

 

Uppvaket var det mest långsamma jag någonsin varit med om. Allt var tyst, nedsläckt. En klocka precis framför mig som tickade sakta sakta. Fick värktabletter fastän jag inte hade ont men de var i förebyggande syfte. Jag var helt utmattad och bedövningen började släppa så från att jag skakade av alla sprutor som jag fått ipumpat så skakade jag för jag frös. Tre täcken hade jag men ändå så kände jag mig iskall. Läkaren berättade att det inte spelade någon roll hur många täcken jag hade för jag frös innifrån. Det gick inte att göra någonting åt utan bara vänta. Medan klockan tickade så låg jag och föreställde mig hur det var att vara förlamad. Att försöka röra tårna, benet utan att det hände något. Jag somnade var 3 minut och vaknade av mina egna snarkningar. Jag var så utmattad. Äntligen så kom sköterskorna från bb och hämtade mig. Jag skulle äntligen få träffa min älskade johan och vår underbara bebis. Jag var så nervös när jag rullades runt i sjukhussängen. Vad skulle jag säga? Vad kommer hända? jag var sååå nervös.

 

 

När jag kom in på BB, in på vårat rum så låg johan där. Med en liten Lo i sin famn. Vår Lo! Hon hade haka, tjohoo!! Tankar kom, tårar kom. Johan visade kort från hans finfika som han hade fått nere på förlossningen. Kort på när han fick sätta den rosa nålen på tavlan.. jag började gråta igen för allt jag missat men var så tacksam att det fanns kort jag kunde få ta del av. Sköterskan på BB lovade oss en ny finfika med flagga och allt eftersom vi inte fått fira tillsammans.. Från den dagen, 27/6 kl 00:56 så ändrades våra liv helt och hållet. En liten tjej kom äntligen, efter 17 dagar över beräknat datum, 49 cm lång och 3505 g tung. En ny resa i vårat liv hade just påbörjats.....