En fin jul hade vi tillsammans med våra nära och kära. En halv vecka innan julafton så åkte jag på magsjukan. Två dagar efter jul åkte Lo på magsjuka. Tre dagar senare så var John inklusive 10 av vår vänner magsjuka, troligtvis lo som smittat. Helt galet. Nyårsaftonen blev därför lugn och stillsam. Tittade på lite fyverkerier vid tolvslaget innan vi åkte hem, jisses det måste vara år sedan sist det hände. Rätt skönt faktiskt ! 

I slutet av februari visade nästa graviditetstest positivt. Humöret på topp, veckorna gick, och alla tummar och tår var hårt knutna för att det skulle gå hela vägen denna gång. Pratade med min bm och jag önskade att få göra ett tidigt ultraljud pga min oro. Fick ett nej, att det inte fanns någon anledning. Hon menade på att det bästa är att lyssna på kroppens signaler. Illamåendet, trötthet, kisseri och allt sånt där. Avtar det tvärt, från en dag till nästa bör man oroa sig. Och ifall jag gjorde ett ultraljud i vecka 7 och tro att allt är frid och fröjd så kan jag lika gärna få missfall igen och att jag blir ännu mer besviken. 

Ni kan ju tänka er hur mycket man går och känner efter. "Åh är jag tillräckligt trött nu" eller "har jag ömma bröst eller inbillar jag mig bara". Kort och sagt; jag blev överstressad och nojig. En dag när bilen var på verkstan och Johan hämtade mig och lo från jobbet så pratade vi i bilen, såhär lät det ungefär;

Jag: Johan jag känner på mig att något är galet, igen. Varje gång jag går på toa så är jag övertygad om att det ska vara blod i trosorna.

Johan: nä nu får du ge dig, sådär kan du inte gå runt och tänka.

Jag: nej jag vet men det känns som om jag förbereder mig för besvikelsen liksom. Mardrömmar som säger samma sak..

Johan: sluta nu, det här kommer gå bra. 

Jag: ja, ja jag ska sluta det är bara trams.. 

Morgonen efter så kommer blodet jag väntat på. Det var där, i trosorna som jag förutspått. Missfall igen. Som jag kände på mig och sa till Johan dagen innan. Så jäkla typiskt. Mamma fick köra lo till förskolan medan jag låg i sängen som ett kolli. Bara stirra ut genom fönstret. Tårarna brydde jag mig inte om. Jag inbillade mig att om jag låg helt helt stilla så kanske det inte skulle komma något mer. Ibland kan man få en liten blödning utan att det är missfall. Men så var det såklart inte, men jag låg still i flera timmar ifall.. Ringde kvinnokliniken och de beklagade och gav mig en tid 1 vecka senare. 1 vecka senare???  I en vecka fick vi gå ovetandes med hundra frågor, miljoner tankar och en stor klump i magen. När det var daga att åka dit så fick vi komma till specialstnödravården. Ni som varit där vet att det är där man gör sitt rutin ultraljud för första gången, man får se sin lilla bebis där inne. I samma väntrum satt vi med förväntansfulla blivande föräldrar. Bara att vi skulle få bekräftat med hjälp av ultraljud att vi fått missfall. Vilken vi redan visste. Men någonstans, även om det bara var en liten liten liten gnutta, så hoppades jag att jag haft tvillingar och att bara ena stöts ut och den andra var vid liv. Men via ultraljudet såg man ingenting. Inget som var eller hade varit. Under en vecka hade kroppen skött allt själv så inget fanns kvar. Jag frågade om de kunde se om jag ens varit gravid och att testet kanske visat fel och att blödningen bara var min sena mens. Det hade ju varit så mycket bättre. En sak som jag hakat upp mig på var något som min barnmorska sa efter första missfallet; "att få ett missfall är jättevanligt, en stor procent får ett missfall under sitt liv. Men två är inte lika vanligt. Efter tre börjar man göra en utredning". Så detta var min andra gången, inget bra tecken alltså. 

 

Ständiga tankar som

- kommer lo få ett efterlängtat syskon?

- kommer vi få uppleva denna underbara härliga känsla igen? Om inte så kommer jag gå under känns det som. 

Jag och min syskon har sån bra kontakt och vi pratar minst en gång om dagen och jag önskar verkligen att lo också ska få uppleva det. Någon att busa med, bråka med, älska, leka med. Ja allt sånt...

Nu, för tillfället så har vi släppt tanken med att bli gravid. Det kommer när det kommer. Vi vill inte bli besatta eller att det är de enda som vi tänker på. Vi vill ta vara på varandra och den familj vi är nu. Men någon dag, någon gång.. Jag hoppas jag hoppas verkligen...