Det är så himla galet. Jag är i min bubbla, i en annan värld. Det här händer liksom inte, men ändå så gör det de. Varje gång jag går utanför den där bubblan är det som att det aldig har hänt, jag är fortfarande gravid. Vilket jag iofs är eftersom jag fortfarande har "det! inne i mig. Och just nu vill jag bara att det ska bort. Bort bort. Så att det här aldrig har hänt, för jag fungerar lite så. Jag förtränger och förtränger tills det inte finns mer.

 

och även om det är tidigt i graviditeten så har man så mycket känslor i kroppen. Ledsen såklart. Arg, på "det" som finns kvar.. besviken på att det inte blev som det skulle. och rädd. rädd att det ska bli såhär nästa gång också. Kommer man känns glädje nästa gång man är gravid eller ska man gå och oroa sig att man bara "kanske" är gravid fast allt tyder på det?

 

Idag efter vi hade varit hos läkaren så hämtade vi lo på förskolan. Vi visste först inte om vi skulle orka men vi ville bara träffa henne. så vi åkte dit, johan fick väcka henne.. jag ville inte gå in, tårarna rann och jag måste säga att jag har världens bästa kollegor.. och lo bästa fröknar.. en kram gjorde så mycket.. men jag och johan hade besämt oss att lo inte skulle få se när vi var ledsna utan de fick vi spara tills hon somnat på kvällen. Och när johan kom med henne i famnen och hon tittade på mig med ett leende så gick det inte att vara ledsen. Vår lilla solstråle som har gjort mig och johan till världens lyckligaste genom att bara finnas. hon har hållt mitt humör uppe sedan dess. älskade vän..

 

mycket svammel, många tankar och just nu är det som ett garn-nystan i huvudet. nu börjar man älta det igen. och igen. sen igen fast på ett annat vis. i en annan tankebana.. phu.... låt det gå över nu.