Igår när jag skulle åka hem från jobbet så valde jag att åka E18 som jag aldrig annars brukar göra då det är så mycket trafik men just då, ville jag bara hem till Johan! Precis när jag kommit på E18 så blir det stopp framför mig, väldigt hastigt. Jag hinner stanna, ligger typ på bromsen men tjejen bakom hinner inte och åker in i en väldans fart i min bil och det bara smackar till. Världens Dunst. Allt stod bara still i huvudet Men jag fattade att jag var tvungen att köra åt sidan. Strax därpå kommer det en bil bakom mig som stannar. Ut kommer en arg tjej i 20-årsåldern som frågar vad jag gjort med hennes bil. Ehh? Hennes front är helt smashad medan min ser hel okej ut.. Kikar in till Lo och hon sitter alldeles tyst och tittar.. Hon sitter inte fastklämd eller så och ser okej ut. Tjejen kommer och frågar hur vi ska lösa detta, ja vi får väl ringa polisen svarar jag.. Då tar hon telefonen och går iväg. Ringer du dom frågar jag, nej min bror säger hon..

Bredvid lo ringer jag 112 och förklarar läget och när hon frågar om jag hade någon passagerare så brister allt och chocken kommer... Polis, ambulans, räddningstjänst och såklart Johan. Lo får ett godkänt och hon verkar okej. Två nallebjörnar fick hon och jag fick följa med in på en kontroll eftersom jag hade ont i nacken.. Bilen är helt paj, det bakre passagerarsätet är helt intryckt, bakluckan går inte att öppna, alltså bilen är helt sned. Johan och lo åker efter mig till akuten. väl framme hämtar mamma och pappa lo. Lång väntan och tillslut konstaterades det att jag var bra men med spänningar och wiplash som kommer att gå över av dig självt. Men allt finns dokumenterat ifall.. Vi tjatar till oss en gynundersökning iallafall.. Alla säger till oss att det är nog ingen fara.. Äh tänker jag, vi struntar i det här och åker hem.. Precis då kommer en läkare och vi får följa med. När jag kommer in sitter två medelålders män, en kan knappt svenska.. Dom börjar med en undersökning och det tar lång tid.. Ingen säger nåt. Alldeles tyst. Säger nåt på läkarspråk till varandra. Dom byter och den andra provar.. Efter ca 10 långa minuter så säger dom "med storsannolikhet så finns det inga hjärtslag".. "MEN vi ska gå upp till kvinnomottagningen där de har bättre apparat".. Ni kommer bli transporterade dit snart.. En lång korridor, en mörk avdelning som var stängd för dagen förrutom i ett rum som var tänt för oss. Jag visste redan. Det var kört. Bara att koppla på mitt försvar.. "Jag visste det, kände det på mig" eller "det var väl meningen".. Jag ville bara därifrån, de frågade om jag ville se på skärmen, nej svarade både jag och Johan. När vi kom ut brast det för oss. Benen blev som spagetti. Vi åkte hem, lo fick sova kvar hos mamma och pappa. Vi satt i ett kolsvart hus, inte en enda lampa lös. Mitt ansikte var så skört av alla salta tårar som runnit. Typ som det frätt sönder.. Min bror kom förbi med Alvedon. Vi tog två var och somnade på några minuter. 

Imorse när jag vaknade så var allt som vanligt. När jag vände mig om vaknade Johan och allt föll på plats, det var ingen dröm. Tårarna började igen.. De ringde från mottagningen och bokade in en tid hos kuratorn och en hos läkaren. Det var så skönt att få prata med någon professionell, som kunde hjälpa oss med sätt vi kunde tänka på. Hos läkaren gick vi igenom vad som hände igår och vilken metod vi vill använda oss av. Gör fostret/embryot är fortfarande kvar. Vi kom överens om skrapning och vi fick en tid på tisdag i köping. Så nu blir jag sjukskriver i en vecka.. Och jag är så otroligt glad och tacksam över allt stöd från familj och vänner!! Och kollegor.. 

Missfallet kom inte med krocken utan den har avstannat i vecka 8+5.. Och allt är kvar så jag är fortfarande gravid och har varit det mentalt i 13 veckor. Så himla sjukt. Nu när jag tänker tillbaka så avtog mitt illamående. Behöver inte längre gå upp och kissa på nätterna.. Men man tror ju att det ska vara så, att set ska gå över som det står i alla böcker. Och jag som var så glad att vi gått över vecka tolv så risken minskar för missfall. Och så är det såhär. Jaja. Som jag säger; det var väl en mening med det här också....