Denna graviditet har varit helt olik den jag hade med Lo. Jag har mått dåligt både psykiskt och fysiskt till skillnad mot första, även fast jag hade inställningen att jag skulle göra mitt bästa och njuta av den andra graviditeten eftersom jag vet att det är sista gången, sen vill vi inte ha fler barn. Och efter denna gång så kan jag med säkerhet säga att aldrig mer. 

Det som varit mest jobbigt är att jag haft sån yrsel och att kroppen slutat sammarbeta med mig. I somras var det värsta tiden någonsin då värmen slog ut helt och hållet, minsta lilla så försvann energin och jag kunde knappt lyfta min arm elle röra benen. Jag var som förlamad medan jag försökte och försökte röra mig. Fy det var hemskt. Såklart blev allting bättre och efter semestern och när jag börjat jobba igen så kom jag i fas med allt. Tills nästa problem kom, självklart skulle jag få foglossning. Jag hade aldrig det med Lo, inte som denna gång vad jag kan minnas. Det gör galet ont i ryggen, när jag anståndet mig så kan jag knappt lyfta ena benet och när jag ligger ner så ilar det i hela höften ner till knäet. Det är så svårt att beskriva för de som aldrig upplevt det men det gör galet ont. Samtidigt så känns det som du får ett spett uppkört i fiffin.. Det kanske säger er något? 

Det känslomässiga och psykiska har tagit hårt på mig. För det första så har jag varit ledsen att mIn kropp inte synkar med mig utan att det blivit såhär. Det andra har varit min ständiga oro för alla i min närhet framförallt Lo och Johan. Jag är livrädd att det ska hända dem något eller att barnen får växa upp utan mig. Usch, jag får en stor klump i halsen bara att tänka tanken. 

Visst är han fin min älskade Johan? Kortet är taget i slutet av augusti när vi var ute och åt på tabazco, bara han och jag, Jag är så glad att han finns i mitt liv, att han är den som jag kommer hem till varje dag (undantag nu när jag är hemma och är mammaledig, då är det tvärtom).

 

 

Så sjukt hur allting kan hända bara sådär plötsligt. Jag hade ju bestämt mig att jag skulle vara singel ett bra tag efter att haft långt förhållande bakom mig. Men rätt som det är, ett år senare så tar han mig med storm den där Johan. Han var(är) lika envis som jag så det var ju bara att ändra inställning från innan då jag var van med att få precis som jag ville mer eller mindre. Jag kommer aldrig att glömma, ca en månad efter att vi träffats, när jag satt vaken mitt i natten på min balkong och väntade på att han skulle komma upp efter en liten diskussion som vi haft på krogen. Han var nere hos sin bästa vän som var min granne och bodde under mig. Johan kom aldrig upp den natten. Och jag var stensäker på att han skulle komma upp och be om ursäkt. Där satte han mig på plats. Och det var nog där han fick mig. Jag blev intresserad av någon som var svår att få. En kille som många varnat mig för blev plötsligt en kille som blev stor i mina ögon. Jag valde att inte lyssna på de andra och nu har vi varit tillsammans i nästan 2 1/2 år, helt otroligt.  Och att vi två fått världens finaste lilla tjej, Lo. En fin blandning av oss två även om man inte ser så stort likheter ifrån någon av oss riktigt än. Detta kunde jag ju aldrig föreställa mig, då, när jag såg den där busiga partyprissen i trappen första gången.. Och att han var två år yngre än mig gjorde ju inte saken bättre.. tänkte jag då!

 

 

Nu skulle jag aldrig aldrig någonsin byta ut honom mot någon annan. Även om han är en liten  bessewisser som säger allt vad han tycker och tänker ibland så är han den mest snällaste och omtänksammaste kille jag någonsin mött tidigare. Han bryr sig inte bara om mig utan även min familj och sin egen familj och övrig släkt. Han ställer alltid upp för alla, vänner som familj. Har vi fest eller middag så vill han se till att bjuda ALLA, ingen ska få känna sig utanför, alla är välkomna, punkt slut.