På julafton bjöd vi på brunch hemma hos oss för de som ville, fullt hus var det här hemma innan vi begav oss hem till Johans familj för att fira. Vi var kvar hela kvällen och en stoooor säck med klappar fick vi hem, såklart var det mesta till Lo. Precis som det ska vara!  Julafton får en annan innebörd när man har barn, allt fokus ligger på dem! 

I veckan var jag och lo på biblioteket och lånade böcker och jag ville hitta böcker om att få ett syskon som vi kunde läsa här hemma. "Busiga bebben" hittade vi som gick följa med hem. Vi brukar titta och diskutera boken och denna bild står för mig just nu 

Väl hemma så blev det mitt jobb att klä Bocken med allt granris. Som tur var kunde jag vara i garaget där det är varmt och skönt. Två timmar tog det och mina händer är fulla utav skärsår och sticksår från den vassa barren! Lo tyckte att det fattades "en nopp" på bocken men vi försökte förklara att det fanns en men som inte syndes, hehe.. Barn alltså! 

Men nöjd blev jag och nu står den härutanför och vaktar huset! Däremot är jag rädd att nån ska gå förbi och sno den så inatt vaf jag uppe fyra ggr och tittade till den. Och kvar stod den imorse när jag vaknade!! 

Johan gör mys nu med lite glass och coctailfrukt, min favorit! Denna man gör mig helt galen, han är bäst på

alla sätt och vis!! 

Ikväll blir det förhoppningsvis en lugn kväll med film och mys. Lite tacos och godis, ni vet det är ju lördag idag. Los favoritdag för hon vet precis vad som händer! ☺️ 

Nu blir det lite vila på soffan framför Nicke nyfiken innan vi åker hem till Johans familj på lite fika. Johan har bakat en god kaka som vi ska få smaka på ! 

Vi har försökt hitta på lite olika aktiviteter nu när vi är hemma, jag och Lo. Öppna förskolan, badhus, pinglan, bibliotek, Leos lekland, lekparker är några ställen vi varit på. Vi har träffat kompisarna och mammorna från "gamla" föräldragruppen.. Jag har känt att det gäller att passa på medan man är ledig och kan, och även att jag och Lo får spendera mycket tid tiölsammans innan bebisen kommer! 

Vi vill hinna med så mycket båda själva och tillsammans med Lo innan bebis kommer. Just därför räknas dessa småsaker något otroligt! Varje morgon innan Johan går till jobbet och jag o all ligger kvar i sängen och sover så kommer han och pussar oss båda och säger hejdå även om han inte får så mycket tillbaka. När han har gått så kastar både jag och Lo på oss Johans kudde i sömnen och gosar ner oss i den, den luktar Johan! 

Denna graviditet har varit helt olik den jag hade med Lo. Jag har mått dåligt både psykiskt och fysiskt till skillnad mot första, även fast jag hade inställningen att jag skulle göra mitt bästa och njuta av den andra graviditeten eftersom jag vet att det är sista gången, sen vill vi inte ha fler barn. Och efter denna gång så kan jag med säkerhet säga att aldrig mer. 

Det som varit mest jobbigt är att jag haft sån yrsel och att kroppen slutat sammarbeta med mig. I somras var det värsta tiden någonsin då värmen slog ut helt och hållet, minsta lilla så försvann energin och jag kunde knappt lyfta min arm elle röra benen. Jag var som förlamad medan jag försökte och försökte röra mig. Fy det var hemskt. Såklart blev allting bättre och efter semestern och när jag börjat jobba igen så kom jag i fas med allt. Tills nästa problem kom, självklart skulle jag få foglossning. Jag hade aldrig det med Lo, inte som denna gång vad jag kan minnas. Det gör galet ont i ryggen, när jag anståndet mig så kan jag knappt lyfta ena benet och när jag ligger ner så ilar det i hela höften ner till knäet. Det är så svårt att beskriva för de som aldrig upplevt det men det gör galet ont. Samtidigt så känns det som du får ett spett uppkört i fiffin.. Det kanske säger er något? 

Det känslomässiga och psykiska har tagit hårt på mig. För det första så har jag varit ledsen att mIn kropp inte synkar med mig utan att det blivit såhär. Det andra har varit min ständiga oro för alla i min närhet framförallt Lo och Johan. Jag är livrädd att det ska hända dem något eller att barnen får växa upp utan mig. Usch, jag får en stor klump i halsen bara att tänka tanken. 

Jag och Johan åkte ner på stan, åt lunch, shoppade lite fint till hemmet, åkte vidare till erikslund tittade lite där och nu är vi äntligen hemma och inväntar Lo. När hon kommer blir det en promenad till Henke och Jenny (Johans bror m. Sambo) för att hälsa på innan det är dags att åka vidare på kalas hos min kära syster! 

Johan är i Stockholm med sina bröder på någon standup grej och Lo har precis somnat. Självklart passade jag på att ta ett glas vin och bara vara. Satte på en spotifylista som var hits från 00-talet och framåt. Påminns om så mycket man varit med om, både bra och mindre bra saker. Varje låt har sin egna lilla verklighet som gett mig mer erfarenheter för varje gång.

 

Mina fina vänner som jag saknar otroligt mycket. Det är det enda negativa med att skaffa sambo och barn, man har inte samma tid längre som man hade innan. Jag skulle aldrig byta bort Johan och Lo men att få spola tillbaka tiden för en gång och chansen att uppleva lite igen skulle ju vara otroligt roligt. Men bara för en dag sen vill jag tillbaka till min verklighet igen.

 

Men det jag saknar är det spontana. Efter jobbet när jag kom hem helt slut, la mig på sängen och det plingade på dörren och där stod alltid två av mina tjejkompisar med ett spel under armen. Slutade alltid med vilda spelkvällar mitt i veckan. Eller en tvåtimmarspromenad. Eller så kom en annan med en flaska vin som vi delade och lyssnade på musik tills grannarna bankade i väggen. Rätt som det var kunde vi ligga ett helt gäng i soffan, bakis, med en varsin ben & Jerrys efter en riktig brakkväll. Jag behövde aldrig känna mig ensam och jag kan säga helt ärligt att det inte var vänner som man bara hade för att man var singel. Nej anledningarna att vi inte ses lika ofta är olika men det största är att alla har sitt eget. Sin egna familj som ska gå framåt och ibland kan det vara svårt att hitta luckor som passar alla. Av alla oss som umgicks då är det ingen som är singel längre. Några har barn. Några är sambos. Nån är gravid. Det som är så himla skönt och som betyder så oerhört mycket för mig är att varje gång vi hörs eller ses så känns det som om vi aldrig varit ifrån varandra.  Så himla kul att ses när det går och det gäller att ta vara på varje gång för en sån vänskap är så värdefull. Ni är bäst!

 

 

Idag har min pappa varit här och hjälp Johan att fortsätta gräva, vi vill bli klara nu nu nu! Får försöka ta det lite lugnt så ingen av oss sliter ut sig för det är verkligen slitsamt! 

Häromdagen när jag åkte till Ullared så åker man på samma väg som man åker om man ska till Värnamo där min syster bodde i ett år. Ibland när jag ville komma bort från min vardag så åkte jag till henne, vi umgicks, passade på att klippa/färga håret och bara var. Vi hade bra kontakt och så men inte alls så som vi har nu, nu pratar vi en gång om dagen, minst. Hursomhelst, ibland kan jag sakna det. Sakna staden, även om jag själv inte bodde där, sakna den tiden.. Det påminner om så mycket! 

Samma väg ger mig även magknip, svårt att andas och väldigt nära till gråt. Jag kommer aldrig aldrig aldrig någonsin glömma känslan jag hade när jag skulle åka till min dåvarande pojkvän i Olofström slutet av 2008. Känslan som är ovetandes, vi hade bestämt att jag skulle komma och fick inget svar i telefonen förän jag var nästan framme, alltså 5 timmar senare. Då han bad mig åka hem igen. Den känslan. Den klumpen i bröstet. Fy den är så sårande. Jag åkte vidare iaf och där tog allt slut. Två dagar senare. Samma väg hem igen. Jag minns ingenting nästan förrutom att jag grät mig igenom 6 timmars bilresa, ensam i bilen. Livet var slut och var verkligen fem år över, så fort, så lätt? Det jag inte visste då var att ett helt nytt kapitel i mitt liv började. Just då just där! Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och berätta för mig själv då hur min framtid skulle se ut några år senare. Kanske hade jag inte behövt ha ett stort ärr som nog aldrig kommer försvinna från mitt hjärta? Kanske skulle jag sett genom allt och förstått tidigare? Kanske skulle jag inte varit lika trasig som jag då var? Tagit andra beslut och litat mer på mig själv. Det får jag aldrig veta. Men tänk bara av vad en liten påminnelse kan göra. Denna gång var det bara en enkel simpel väg. En väg som river upp så många känslor, en väg som gör att man måste gå igenom allting en gång till.