Denna graviditet har varit helt olik den jag hade med Lo. Jag har mått dåligt både psykiskt och fysiskt till skillnad mot första, även fast jag hade inställningen att jag skulle göra mitt bästa och njuta av den andra graviditeten eftersom jag vet att det är sista gången, sen vill vi inte ha fler barn. Och efter denna gång så kan jag med säkerhet säga att aldrig mer. 

Det som varit mest jobbigt är att jag haft sån yrsel och att kroppen slutat sammarbeta med mig. I somras var det värsta tiden någonsin då värmen slog ut helt och hållet, minsta lilla så försvann energin och jag kunde knappt lyfta min arm elle röra benen. Jag var som förlamad medan jag försökte och försökte röra mig. Fy det var hemskt. Såklart blev allting bättre och efter semestern och när jag börjat jobba igen så kom jag i fas med allt. Tills nästa problem kom, självklart skulle jag få foglossning. Jag hade aldrig det med Lo, inte som denna gång vad jag kan minnas. Det gör galet ont i ryggen, när jag anståndet mig så kan jag knappt lyfta ena benet och när jag ligger ner så ilar det i hela höften ner till knäet. Det är så svårt att beskriva för de som aldrig upplevt det men det gör galet ont. Samtidigt så känns det som du får ett spett uppkört i fiffin.. Det kanske säger er något? 

Det känslomässiga och psykiska har tagit hårt på mig. För det första så har jag varit ledsen att mIn kropp inte synkar med mig utan att det blivit såhär. Det andra har varit min ständiga oro för alla i min närhet framförallt Lo och Johan. Jag är livrädd att det ska hända dem något eller att barnen får växa upp utan mig. Usch, jag får en stor klump i halsen bara att tänka tanken.