Häromdagen när jag åkte till Ullared så åker man på samma väg som man åker om man ska till Värnamo där min syster bodde i ett år. Ibland när jag ville komma bort från min vardag så åkte jag till henne, vi umgicks, passade på att klippa/färga håret och bara var. Vi hade bra kontakt och så men inte alls så som vi har nu, nu pratar vi en gång om dagen, minst. Hursomhelst, ibland kan jag sakna det. Sakna staden, även om jag själv inte bodde där, sakna den tiden.. Det påminner om så mycket! 

Samma väg ger mig även magknip, svårt att andas och väldigt nära till gråt. Jag kommer aldrig aldrig aldrig någonsin glömma känslan jag hade när jag skulle åka till min dåvarande pojkvän i Olofström slutet av 2008. Känslan som är ovetandes, vi hade bestämt att jag skulle komma och fick inget svar i telefonen förän jag var nästan framme, alltså 5 timmar senare. Då han bad mig åka hem igen. Den känslan. Den klumpen i bröstet. Fy den är så sårande. Jag åkte vidare iaf och där tog allt slut. Två dagar senare. Samma väg hem igen. Jag minns ingenting nästan förrutom att jag grät mig igenom 6 timmars bilresa, ensam i bilen. Livet var slut och var verkligen fem år över, så fort, så lätt? Det jag inte visste då var att ett helt nytt kapitel i mitt liv började. Just då just där! Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och berätta för mig själv då hur min framtid skulle se ut några år senare. Kanske hade jag inte behövt ha ett stort ärr som nog aldrig kommer försvinna från mitt hjärta? Kanske skulle jag sett genom allt och förstått tidigare? Kanske skulle jag inte varit lika trasig som jag då var? Tagit andra beslut och litat mer på mig själv. Det får jag aldrig veta. Men tänk bara av vad en liten påminnelse kan göra. Denna gång var det bara en enkel simpel väg. En väg som river upp så många känslor, en väg som gör att man måste gå igenom allting en gång till.