Jag är ledsen för dålig uppdatering men jag kan helt ärligt säga att jag inte haft tid för bloggen alls. Mycket nu med husflytt och tankar hit och dit. Och just nu känns det som om jag och johan är de mes olyckdrabbade paret ever. Mycket händer nu men inte till vår fördel vilket tar otroligt mycket på oss och våra krafter. Inte på oss tillsammans men på var och en av oss. Man når en punkt då det blir för mycket i huvudet på en gång, man grubblar, man grubblar vidare, och tillslut så känns det verkligen som om allt går emot en. Jag är otroligt glad över att jag har Johan som ställer upp för mig när det behövs, mina vänner som finns där och framförallt min familj. Sen har jag en otrolig härlig dotter som får en att le varje morgon och tänka på andra tankar.

 

På senaste tiden, efter allt jobbiga med flytt och dåligt samvete så har jag varit väldigt nedstämd och haft så lätt till gråt. Gråter Lo så rinner det tårar från min kind. Säger någon något positivt om Lo så rinner det tårar. Det är helt okontrollerat och jag vet inte hur jag ska få det att sluta. Det räcker med en liten kommentar på ica max från någon,  som jag annars inte skulle brytt mig om i vanliga fall, te x att "hur går det med husletandet då?" Där kommer tårarna på en gång, utav att jag vet varför, mitt i ica maxi. Vem vill gråta på ica maxi? Inte jag iaf.

 

Det har blivit bättre men inte helt okej. När jag var på bvc senast så var detta något som jag tog upp och vi kom fram till att jag ställer alldels för höga krav på mig själv. Att när Lo gråter, blir jag osäker och känner mig hjälplös, vilket gör mig osäker och jag själv gråter. Jag vet inte om det är så men det kan vara så.

 

En kommentar på öppna förskolan "Oj vad livlig och framåt hon är" kan göra att jag grubblar en hel vecka. Istället för att se det positivt att hon är nyfiken och tar sig framåt och klättrar så börjar jag tänka "Oj, menade dom att det är något konstigt eller att hon har typ adhd eller något liknande". Fast att jag VET att dom inte menade något negativt så blir jag osäker i mig själv, får dåligt samvete att jag tänker ens dessa tankar. Jag vet inte hur jag ska förklara, det är så sjukt jobbigt.

 

Jag älskar min/vår Lo över ALLT annat och skulle göra vadsomhelst för henne och att hon ska ha det bra. Innan jag somnar går jag upp och tittar på henne och dirket på morgonen så hämtar jag henne och lägger henne mot mig för att känna henne andas. Vår fina Lo!

 

I början när Lo kom så var det samma sak som nu. När allt kom iordning så gick det över och nu är det tillbaka.  Men det är jobbigt och jag säger tack till alla som stöttar och finns där. Ni är guld värda!