Nu har vi skjutit på.julpyntet här hemma i flera dagar men imorgon, då jädrans!! :)

Jag är så otroligt tacksam för allt fina stöd som jag och johan får av er. Både av familj och vänner. Ni ska veta att när ett litet sms trillar in så värmer det som sjutton. Bara att veta att ni finns där och orkar ta er en sekund att bara skriva en liten rad. Massa kärlek till er.

 

Det börjar kännas bättre nu, det värsta har liksom kommit och gått. Nu ser vi framåt och vår lilla tjej är den som driver oss till det. Just nu ska vi se till att göra en så bra jul som möjligt för henne. Imorgon är Lo ledig från förskolan och vi tänkte börja fixa lite smått här hemma. Upp med adventsljusstakar osv, och göra julmysigt här. Men jag är försiktig med min nacke, jag har fortfarande ont. Har pratat med ortopedmottagningen idag och väntar på att få en tid för röntgen. De ville ju inte göra en i måndags när jag kom in eftersom jag var/är gravid. Men nu när det inte spelar någon roll så vill jag ha det dokumenterat. Så de skulle ringa mig imorgon på fm.

 

Idag har vi även varit och tittat på bilen som står på verkstan. Nu ser man mer när det är ljust ute, Ramen på bilen är helt sned, och passagerarsätet bak är intryckt på ena sidan. Bakluckan går inte att öppna och dörren på höger sida går inte att stänga helt. I början av nästa vecka så kommer de kolla och gå igenom bilen och om den ska lagas eller om det blir en ny. Och idag var vi och tittade på hyrbil som vi kan ha under tiden. Johan har redan bestämt sig för mig spelar det ingen roll. Mitt enda krav är att det ska vara kombi, automat och en säker bil. Och att det ska finnas en bilbarnstol såklart. Vår måste vi kasta, bilbarnstolar får/SKA man inte använda igen om de varit med om en krock även om det inte finns synliga skador. Så i veckan ska vi åka och plocka ut en ny. Mycket att tänka på mitt i allt det här.

 

En annan sak just nu som snurrar är hur vi ska genomgå aborten av embryot.. Igår när vi var hos läkaren fick vi två alternativ. Medicinsk dvs man fåt tablett som gör att livmodern drar ihop sig och stöter ut det. Man får mensliknande smärtor och blödningarna kan hålla i sig i flera veckor. Vissa säger att det är skonsammast mot kroppen.

Det andra alternativet är kirurgiskt ingrepp, alltså man blir sövd i ca 5-10 minuter, de går in med ett instrument och suger/skrapar bort det som finns kvar. Efteråt återställer sig kroppen fortare och kommer snabbare tillbaka till det vanliga. Nackdelen är (som jag hört) att de kan råka skrapa för mycket att det har svårare att fästa nästa gång man vill bli gravid. Sen har jag även hört att det är om man gjort det flera gånger..

Jag har hört om båda sätten att det kan bli lite kvar som gör att man får göra om ingreppet ytterligare en gång. Även att det kan göra att det blir svårare att behålla barnet vid nästa graviditet. Så det är mycket som väger för och mot.. jag har tid på tisdag för skrapning och har tills dess på mig ifall jag vill ändra mig. så vi får se helt enkelt.

 

Ikväll har vi haft besök av min mamma och pappa. Jag och johan gjorde en egen julskinka idag, som vi bjöd på tillsammans med julknäcke, julmust, pepparkakor och lussebulle. julstämmning på hög nivå. Johan är nu på match, Lo sover och jag får lite egentid att tänka, smälta, älta.. om igen. och laddar för en ny dag imorgon som kommer känns ännu bättre.

Det är så himla galet. Jag är i min bubbla, i en annan värld. Det här händer liksom inte, men ändå så gör det de. Varje gång jag går utanför den där bubblan är det som att det aldig har hänt, jag är fortfarande gravid. Vilket jag iofs är eftersom jag fortfarande har "det! inne i mig. Och just nu vill jag bara att det ska bort. Bort bort. Så att det här aldrig har hänt, för jag fungerar lite så. Jag förtränger och förtränger tills det inte finns mer.

 

och även om det är tidigt i graviditeten så har man så mycket känslor i kroppen. Ledsen såklart. Arg, på "det" som finns kvar.. besviken på att det inte blev som det skulle. och rädd. rädd att det ska bli såhär nästa gång också. Kommer man känns glädje nästa gång man är gravid eller ska man gå och oroa sig att man bara "kanske" är gravid fast allt tyder på det?

 

Idag efter vi hade varit hos läkaren så hämtade vi lo på förskolan. Vi visste först inte om vi skulle orka men vi ville bara träffa henne. så vi åkte dit, johan fick väcka henne.. jag ville inte gå in, tårarna rann och jag måste säga att jag har världens bästa kollegor.. och lo bästa fröknar.. en kram gjorde så mycket.. men jag och johan hade besämt oss att lo inte skulle få se när vi var ledsna utan de fick vi spara tills hon somnat på kvällen. Och när johan kom med henne i famnen och hon tittade på mig med ett leende så gick det inte att vara ledsen. Vår lilla solstråle som har gjort mig och johan till världens lyckligaste genom att bara finnas. hon har hållt mitt humör uppe sedan dess. älskade vän..

 

mycket svammel, många tankar och just nu är det som ett garn-nystan i huvudet. nu börjar man älta det igen. och igen. sen igen fast på ett annat vis. i en annan tankebana.. phu.... låt det gå över nu.

Igår när jag skulle åka hem från jobbet så valde jag att åka E18 som jag aldrig annars brukar göra då det är så mycket trafik men just då, ville jag bara hem till Johan! Precis när jag kommit på E18 så blir det stopp framför mig, väldigt hastigt. Jag hinner stanna, ligger typ på bromsen men tjejen bakom hinner inte och åker in i en väldans fart i min bil och det bara smackar till. Världens Dunst. Allt stod bara still i huvudet Men jag fattade att jag var tvungen att köra åt sidan. Strax därpå kommer det en bil bakom mig som stannar. Ut kommer en arg tjej i 20-årsåldern som frågar vad jag gjort med hennes bil. Ehh? Hennes front är helt smashad medan min ser hel okej ut.. Kikar in till Lo och hon sitter alldeles tyst och tittar.. Hon sitter inte fastklämd eller så och ser okej ut. Tjejen kommer och frågar hur vi ska lösa detta, ja vi får väl ringa polisen svarar jag.. Då tar hon telefonen och går iväg. Ringer du dom frågar jag, nej min bror säger hon..

Bredvid lo ringer jag 112 och förklarar läget och när hon frågar om jag hade någon passagerare så brister allt och chocken kommer... Polis, ambulans, räddningstjänst och såklart Johan. Lo får ett godkänt och hon verkar okej. Två nallebjörnar fick hon och jag fick följa med in på en kontroll eftersom jag hade ont i nacken.. Bilen är helt paj, det bakre passagerarsätet är helt intryckt, bakluckan går inte att öppna, alltså bilen är helt sned. Johan och lo åker efter mig till akuten. väl framme hämtar mamma och pappa lo. Lång väntan och tillslut konstaterades det att jag var bra men med spänningar och wiplash som kommer att gå över av dig självt. Men allt finns dokumenterat ifall.. Vi tjatar till oss en gynundersökning iallafall.. Alla säger till oss att det är nog ingen fara.. Äh tänker jag, vi struntar i det här och åker hem.. Precis då kommer en läkare och vi får följa med. När jag kommer in sitter två medelålders män, en kan knappt svenska.. Dom börjar med en undersökning och det tar lång tid.. Ingen säger nåt. Alldeles tyst. Säger nåt på läkarspråk till varandra. Dom byter och den andra provar.. Efter ca 10 långa minuter så säger dom "med storsannolikhet så finns det inga hjärtslag".. "MEN vi ska gå upp till kvinnomottagningen där de har bättre apparat".. Ni kommer bli transporterade dit snart.. En lång korridor, en mörk avdelning som var stängd för dagen förrutom i ett rum som var tänt för oss. Jag visste redan. Det var kört. Bara att koppla på mitt försvar.. "Jag visste det, kände det på mig" eller "det var väl meningen".. Jag ville bara därifrån, de frågade om jag ville se på skärmen, nej svarade både jag och Johan. När vi kom ut brast det för oss. Benen blev som spagetti. Vi åkte hem, lo fick sova kvar hos mamma och pappa. Vi satt i ett kolsvart hus, inte en enda lampa lös. Mitt ansikte var så skört av alla salta tårar som runnit. Typ som det frätt sönder.. Min bror kom förbi med Alvedon. Vi tog två var och somnade på några minuter. 

Imorse när jag vaknade så var allt som vanligt. När jag vände mig om vaknade Johan och allt föll på plats, det var ingen dröm. Tårarna började igen.. De ringde från mottagningen och bokade in en tid hos kuratorn och en hos läkaren. Det var så skönt att få prata med någon professionell, som kunde hjälpa oss med sätt vi kunde tänka på. Hos läkaren gick vi igenom vad som hände igår och vilken metod vi vill använda oss av. Gör fostret/embryot är fortfarande kvar. Vi kom överens om skrapning och vi fick en tid på tisdag i köping. Så nu blir jag sjukskriver i en vecka.. Och jag är så otroligt glad och tacksam över allt stöd från familj och vänner!! Och kollegor.. 

Missfallet kom inte med krocken utan den har avstannat i vecka 8+5.. Och allt är kvar så jag är fortfarande gravid och har varit det mentalt i 13 veckor. Så himla sjukt. Nu när jag tänker tillbaka så avtog mitt illamående. Behöver inte längre gå upp och kissa på nätterna.. Men man tror ju att det ska vara så, att set ska gå över som det står i alla böcker. Och jag som var så glad att vi gått över vecka tolv så risken minskar för missfall. Och så är det såhär. Jaja. Som jag säger; det var väl en mening med det här också.... 

Jag vet att jag aktivt det förut men det finns verkligen ingenting som skönt känslan att få komma hem från jobbet. Inte för att jag inte vill jobba utan mer för att jag ska få träffa min älskade familj. På vägen hem i bilen, då har jag det där Pirret i magen, samma pirr som när man var sådär nykär och skulle ses. Den känslan finns fortfarande kvar hos mig. Glädjen som uppstår när man låser upp dörren och möts av Johans blick och leende och tittar man ner en meter så kommer världens gladaste tjej med en bamsekram.